Varje dag som går önskar jag att allt kunde bli bra. Att jag kunde hitta någon lösning, för jag kan inte välja den ena. Då skulle jag längta efter den andra och sedan vilja vara hos den.

Det hade varit bättre om dom var brevet som kastades fram och tillbaka, för det är ju dom som valde att det skulle bli såhär.

Jag önskar att jag vore någon annanstans, i någon annans kropp och leva någon annans liv. Jag vill inte ha det såhär längre, jag står inte ut.

Det är nästan som ett rop på hjälp, men det finns ingen hjälp. För jag vet att aldrig någonsin kommer det bli som när jag var tre. Jag kan inte minnas hur och när dom berättade det, eller om dom ens gjorde det. Men helt plötsligt bodde jag på två helt olika ställen.

Men en sak har jag lärt mig, att jag aldrig vill göra så mot någon annan. Det är som en plåga att behöva skickas fram och tillbaka, och om jag skaffar barn vill jag inte att dom får uppleva samma sak. En del kanske inte förstår, men om det var dom som hade det såhär, så hade dom nog förstått.
Det är ett helvete som ingen kan förstå, jag ville inte ha det såhär längre.